Singö



Singö är en ö i norra Roslagen, Stockholms län (invid gränsen till Uppsala län). Ön ingår i Singö socken. Ön har ca 370 bofasta invånare och mellan 3 000 och 4 000 fritidsboende. Ön är ca 25 km² stor, med en omkrets på 66 km vilket gör den till Sveriges 36:e största ö till ytan. På ön finns en insjö, Storträsket, med ett maxdjup på ca 7 meter. Lanthandel finns på ön men som hade ett uppehåll mellan 2007–2010. På öns södra del invid bron finns en camping med tillhörande kiosk.

Ön (undantaget campingen) är en del av ett militärt område; men den militära närvaron och tillhörande restriktioner (för bland annat utländska medborgare) har successivt minskat.

Tranvik, Söderby, Backby, Norrvreta, Boda och Ellan är byar belägna på Singö. Närmaste tätort är Grisslehamn på Väddö.

På karta från 1600-talet benämns ön som "Singsöö".


Gräsö

Gräsö är en ö i Östhammars kommun, Uppsala län, i Roslagen.

Ön är cirka 93 km² stor vilket gör den till Sveriges 10:e största ö till ytan. Totalt fanns det 736 bofasta invånare på ön år 2000.[1] Den kan nås från Öregrund med färja. Norr om Gräsö finns Örskär som är en mindre ö med en fyr. Nordväst om Gräsö ligger Gräsbådan som är en mindre skogklädd ö. Vid södra delen av Gräsö ligger Idö naturreservat. Från Äspskärsbrygga vid sydspetsen kan man med passbåt färdas till den idylliska ön Rävsten.

Vid Gräsö kyrka är bebyggelsen så tät att den räknas som en småort med namnet Gräsö av SCB. Orten kallas också Gräsö kyrktrakt. Även Söderboda belägen på öns norra del räknas som en småort.

På ön ligger Gräsö gårds naturreservat.


Ljusterö



Ljusterö, som ligger i Österåkers kommun, är den största ön i Stockholms skärgård utan broförbindelse med fastlandet.

Administrativ historik

Till och med 1868 tillhörde Södra Ljusterö Värmdö socken i Värmdö skeppslag och Norra Ljusterö Kulla socken i Åkers skeppslag. 1869 inrättades Ljusterö socken och landskommun och öarna kom under gemensam administration inom Åkers skeppslag. Ljusterö förblev en självständig kommun i nära hundra år innan den 1967 tillsammans med fastlandsgrannen Roslags-Kulla inkorporerades i Österåker. Mellan åren 1974 och 1983, när nuvarande Vaxholms kommun ingick, hette kommunen Vaxholm.

Geologi

Berggrunden tillhör det svenska urbergets äldsta formationer, de bergskedjor som bildades för 1500–800 miljoner år sedan och som under den senaste istiden för c:a 10 000 år sen slipades av när den upp till 4 km tjocka isen i olika perioder ökade i utbredning från nord-nordväst i riktning mot syd-sydost, vilket gett upphov till släta klipphällar med tygliga skrapmärken från stora stenar som var infrusna i isen, på företrädesvis nordsidan på Ljusterö och närliggande öar. När inlandsisen drog sig tillbaka vid tiden ungefär år 8000 f.Kr. låg skärgården djupt under den dåtida havsnivån och landhöjningen inleddes som pågår än idag med ungefär 0,5 cm per år. Man kan vid jordskärningar på 3–4 meter i skogen långt från strandlinjen hitta snäckor i jorden från tiden när Ljusterö var havsbotten. Stora delar av Ljusterö har en mycket kalkrik jordmån. Först för c:a 1000 år sen det vill säga under Vikingatid (800–1050 e.Kr.) hade större öar bildats av de högsta höjderna som kunde utgöra boplaster. Fram till för bara något hundratal år sedan var Ljusterö delad i två öar, norra och södra Ljusterö vid Mjölnarström, även om man kunde vada över. Uppdelningen i Södra och Norra Ljusterö har behållits sen dess. Östra Lagnö i den norra delen av Ljusterö är skild från övriga Ljusterö men räknas som tillhörande Ljusterö fastland genom broförbindelsen vid Klintsundet.

Natur

De obebyggda delarna av Ljusterö består huvudsakligen av skog. Terrängen är svagt kuperad av bergsformationer med höjder på maximalt 20–25 meter över havet och mellanliggande relativt stora partier med bördigt slättland som till största delen är uppodlad eller utgör ängs- och betesmark. Enstaka högre bergsformationer finns på södra Ljusterö där Ljusterö huvud utgör öns högsta punkt med 52 meter över havet Det finns 15 namngivna insjöar på Ljusterö; Insjön (vid östra Tranvik), Flyn, Tappen, Mjölnarsjön, Kavelsjön, Kärren, Stupsjön, Måssjön, Sundviksjön, Kyrksjön, Skären, Mörtsjön, Kobban, Fladen och ytterligare en med namnet Insjön (på Östra Lagnö). Skärgårdsstiftelsen äger och förvaltar mark i två områden som bildar Östra Lagnö-Själbottna naturreservat med en markareal på totalt 155 ha. I naturreservatet liksom vid Bössarvikens norra strand på norra Ljusterö och på många andra platser finns en unik flora.
De flesta landlevande större däggdjur som finns på fastlandsidan i Roslagen finns också representerade på ön som hare, räv, grävling, rådjur och älg. Havsörnsbon finns på eller i närheten av Ljusterö.
Norra och Södra Ljusterö

Ljusterös historia är fram till 1800-talet till stor del uppdelad i Norra Ljusterö och Södra Ljusterö, eftersom landhöjningen ännu inte hade skapat en sammanhängande ö.

Namnet Ljusterö

Ljusterö nämns i skrift 1322 som Sudhralyustra i betydelsen ”södra ljuster”. Södra ljuster har förklarats med att Ljusterös två sydligaste spetsiga uddar liknar formen av ett ljusters spetsar med hullingar [2] utan att en källa uppgivits. Förklaringen är osäker. På 1300-talet fanns inte den typen av noggrant uppmätta kartor, speciellt inte i skärgården, som erfordras för att se likheten med ett ljusters form. Ljuster var förr i tiden ett vanligt fångstredskap för fisk, speciellt för ål, vilket ligger närmare till hands som förklaring till namnet.

Forntid

Redan under vendeltiden (cirka 550 e.Kr.) fanns det en fast befolkning på Ljusterö. Spåren av gamla gravar är ännu i dag synliga intill flera av byarna på ön. De äldsta fynden är från byn Bolby på södra Ljusterö där man för c:a 100 år sen grävde ut en stor grav från järnåldern, men som dessvärre visade sig vara tom. Uppe på den nordligaste delen av norra Ljusterö, vid gården Sillinge, fann drängen Josef Jansson år 1923 två utsökt vackra och ovanliga guldarmringar, tillverkade av snodda och tvinnade guldtenar och med en sammanlagd vikt på närmare 0,4 kg. Ringarna lämnades till Historiska museet.

Ortnamn

Samtliga ortnamn på Ljusterö har sitt ursprung i enskilda byar eller större gårdar.
Huvudorten är Linanäs på södra Ljusterö. Övriga ortnamn med relativt tät bebyggelse är främst; Kårnäs, Tranvik, Staveström, Stensvik, Grundvik, Hummelmora, Lillström, Kårboda, Marum, Västernäs, Öran, Laggarsvik, Bolby, Väsby strand, Ugglan,Knektudden, Arnö, Mellansjö, Nolvik, Åsättra, Lervikstorp, Ängsvik, Dragboda, Inneby, Gärdsvik, Sillviken, Hästhede, Svedlandet, Västra Lagnö (väster om Klintsundet) och Östra Lagnö.

Större bebyggda öar i anslutning till Ljusterö

Örsö, Edö, Huvön, Västerholmen, Hummelmoraön, Ålön och Siarö.


Väddö

Restips från Sverige - Badpärla på södra Väddö i Roslagen


Väddö (Wäddö) är den norra delen av en ö i norra Roslagen (i Norrtälje kommun) och ligger ca 10 mil norr om Stockholm. Väddö räknas tillsammans med den södra delen av ön, som går under namnet Björkö, som Sveriges till storleken sjunde största ö med en yta på 12 790 hektar och en omkrets på ca 204 km.[1] Väddö ingår i Väddö socken som tillhör gamla Väddö och Häverö skeppslag. I söder övergår Väddö till Barnens Ö och Björkö och i norr finns broförbindelse till Fogdö och Singö. Ön har cirka 3 000 permanentbostäder och drygt 8 000 fritidshus.[källa behövs] Näringslivet på ön är beroende av sommarturismen i form av båtresenärer och fritidsboende, samt av jakt och fiske. Många hantverkare arbetar som egna företagare.

Nära Väddös nordspets ligger det gamla fiskeläget Grisslehamn. Ända in på 1950-talet benämndes det Nya Grisslehamn till skillnad mot Gamla Grisslehamn, varifrån postrodden startade på 1600-talet. I Grisslehamn finns bland annat Engströmsgården, som driver ett museum om Väddös mest kända profil: författaren och konstnären Albert Engström. År 1940, samma år som Engström avled, flyttade en annan smålänning och känd person till Tomta; Vilhelm Moberg. I Grisslehamn finns också anrika Hotell Havsbaden som lockar både turister och företag till orten.

Mitt på Väddö ligger Älmsta (eller Elmsta, som det tidigare stavades och som Väddöborna fortfarande använder sig av) som är Väddös största samhälle. Älmsta är uppdelat i två delar, varav den större (Älmsta) ligger på fastlandet och den mindre (egentligen inte Älmsta utan byarna Norra Sund och Hammarby) på Väddö. Strax söder om Älmsta ligger på fastlandssidan Roslagens Sjöfartsmuseum, där hela miljön i och kring Roslagens sjöfartsmiljöer finns att uppleva. Cirka 2 kilometer ostsydost om Älmsta höjer sig Kasberget över den omgivande jordbruksbygden. Utsikten därifrån är vidsträckt, och man kan i gott väder se ända till Åland.

Väddö Kanal och Väddöviken skiljer ön från fastlandet. Väddö binds samman med fastlandet med hjälp av tre broar; Trästabron i norr, Älmstabron i mitten och Bagghusbron i söder. Väddö kanal, som började anläggas 1819 och invigdes 1840, är en av Väddös populäraste attraktioner med ungefär 22 000 passerande båtar per år.

Tätorter och småorter:
Älmsta, 1097 bofasta invånare 31 december 2010, tätort, delvis på Väddö
Grisslehamn, 249 bofasta invånare 31 december 2010, tätort
Tomta, 104 bofasta invånare 31 december 2005 småort


Östhammar



Östhammar är en tätort (stad) i Uppland samt centralort i Östhammars kommun, Uppsala län. Befolkningen uppgår till cirka 4500 personer. Staden är belägen mellan Östhammarsfjärden i öster och riksväg 76 i väster.

Ortnamnet

Namnet skrevs 1433 Østhammar. Detta består av det fornsvenska ordet hamar = "stenig backe".

Historia

Inga förhistoriska fornlämningar har anträffats inom den gamla stadsgränsen. Däremot har man hittat tunna kulturlager. De är troligen från 1500-talet eller senare. Alldeles utanför stadsgränsen finns senmedeltida kulturlager från stadens äldsta läge vid Gammelbyn. Det finns även några gravfält från vikingatiden.

Området har historiskt tillhört Frösåkers härad i Roden. Östhammar omnämns i handlingar första gången 1368, då kung Albrekt av Mecklenburg utfärdade privilegier för staden. Men redan dessförinnan var Östhammar en besökt handelsplats. Gamla handlingar talar också om ett "Östhammars län" under ärkebiskopsbordet i Uppsala. I stadens närhet låg i slutet av 1300- och början av 1400-talen "ett vackert slott och fäste", Östhammarshus, som under Engelbrekts befrielsekrig 1434 brändes av den därvarande danske fogden, som flydde med sin egendom sjövägen till Danmark. Lämningar av grundmurarna syns ännu. I slutet av 1400-talet hade farleden in till Östhammar blivit så grund, att borgarna anhöll att få flytta till Öregrunds näs. Detta bifölls, och staden Öregrund fick Östhammars privilegier. Dock uppstod Östhammar på nytt, närmare kusten på sin nuvarande plats, sedan Öregrund på Kristian II:s order år 1520 blivit nerbränt, och år 1539 fick Östhammar sina privilegier förnyade.

År 1651 fick staden rådhus, och 1663 utverkade borgarna tillstånd av statsmakterna att anlägga en kyrka. Sommaren 1719 brändes hela staden, så när som på kyrkan, av den ryska flotteskader som det här året härjade efter roslagskusten. Efter detta var den i ett bedrövligt tillstånd, men borgarna vägrade flytta till Öregrund. År 1795 härjades staden av en eldsvåda, som ödelade större delen av samhället. Från början av 1600- till mitten av 1800-talet idkade invånarna strömmingsfiske vid Måssten och Gåssten samt andra skär utanför Singö. Fisket var då stadens egentliga näringsfång.

Staden kom under häradsrätt 1920 (Frösåkers tingslag). 1934 hade staden 1 179 invånare och hade en yta av 144 hektar. Motsvarande område hade 2 631 invånare 1995. Frösåkers landskommun uppgick i staden 1957, och Öregrunds stad 1967, varpå staden ombildades till Östhammars kommun 1971. Den ursprungliga staden utgjorde också Östhammars församling, som uppgick i Frösåkers församling 2006.

Fram till 1971 tillhörde Östhammars stad Stockholms län.

Öregrund



Öregrund är en tätort (stad) i Roslagen, som är en del av Östhammars kommun och Uppsala län. Orten hade 1555 invånare i slutet av år 2010, och är därmed en av Sveriges minsta före detta städer. Staden grundades 1491 efter uppmaning av fyra borgare i närbelägna Östhammars stad.

Ortnamnet

Namnet skrevs 1492 Øregrundh. Det betyder "grusgrundet", av "ör". Detta har antagits syfta på Dummelgrundet utanför hamnen.

Geografi

Öregrund ligger cirka 20 kilometer (bilvägen) nordost om Östhammar, som är kommunens centralort. Staden ligger huvudsakligen runt en naturligt djup vik vid Öregrundsgrepen, på halvön Sunnanö. Den gamla stadsgränsen innefattade förutom hela Sunnanö, med området Kavaröbro, även några mindre öar och holmar strax sydost om Sunnanö. Stadsområdet har småbruten och bergig skärgårdsterräng och är till stora delar tätbebyggt.

Bebyggelse

Öregrund är en av Sveriges bäst bevarade trästäder, och är därför Nordupplands populäraste turistmål. Stadens befolkning fördubblas under sommarmånaderna. På grund av konkurrensen från grannstaden och i avsaknad av stora industrier har Öregrund inte vuxit i någon större omfattning under århundradena. Sedan 1900-talets början har invånarantalet pendlat mellan cirka 1000 och 1500. Staden har brunnit sju gånger, men trots det är huvuddelen av bebyggelsen från 1700- eller 1800-talet.

Sevärdheter

Sevärt, förutom ovan nämnda hus, är den medeltida stenkyrkan mitt i staden och det gamla rådhuset i trä från mitten av 1800-talet. Även den gamla klockstapeln ger ett karaktäristiskt intryck om man kommer sjövägen till Öregrund. Strax intill ligger Öregrunds hembygdsgård som sommartid har öppet för turister med bl.a guidade visningar och ett sjöfartsmuseum. Är man i Öregrund är även ett besök i kommunens centralort Östhammar väl värt. Även den är för övrigt en av Sveriges bäst välbevarade trästäder. Man kan dessutom gå på en guidad tur genom staden och får då se på alla gamla hus och höra om husens historia.

Historia

Öregrund omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna, och därmed troligen inte helt tillförlitlig.

På grund av läget finns inga spår av förhistorisk bosättning. Från tiden omkring 1500 kan det finnas kulturlager i svackor i berggrunden.

Äldre historia

Öregrund räknar sin tillvaro som stad från 1491 och är ursprungligen en koloni från Östhammar. Kung Kristian II lät bränna ner staden, vars invånare då flyttade till Östhammar, men Gustav Vasa återställde staden. 1561-1562 bar Per Brahe d.ä. titeln greve. Öregrund var utskeppningshamn för järn från de uppländska järnbruken. Staden härjades och brändes av ryssarna 1719 i slutfasen av Stora nordiska kriget.

Kurortstiden

Från slutet av 1800-talet till andra världskriget var Öregrund en omtyckt kurort. Under den tiden byggdes många vackra hus och trädgårdar, och av de byggnaderna påminner societetshuset och många andra vackra sekelskiftesvillor om den tiden än i dag. Under några dagar i augusti lever staden upp i badortsanda igen varje år. Det var under kurortstiden som sommargästerna från storstäderna köpte upp många av husen i Öregrund, och det gjorde att halva staden stod tom under större delen av året. På grund av de minskade skatteintäkterna fick staden ekonomiska problem. Man tvangs börja dela borgmästare med Östhammar och hamnade sedan under häradsrätt 1920 (Frösåkers tingslag)[2]. 1934 hade staden 1 232 invånare och hade en landyta av 507 hektar. Gräsö landskommun införlivades i staden 1952, men utgjorde fortsatt en egen församling. Till slut slogs Öregrunds stad samman med Östhammars stad år 1968. Öregrunds och Gräsö församlingar slogs ihop till Öregrund-Gräsö församling 2002.

Älmsta



Älmsta (Elmsta) är en tätort i Norrtälje kommun i Stockholms län med 1097 invånare (2010). Älmsta ligger där Väddö Kanal rinner ut i Väddöviken. En del av tätorten ligger på ön Väddö och en del på fastlandet. Väddö folkhögskola och Roslagens Sjöfartsmuseum finns i Älmsta. I centrum finns ICA, systembolagsutlämmning, bank, lågprisbutik, järnhandel och även apotek (Docmorris), med mera. I Älmsta finns även restaurangen Ankaret, som öppnades sommaren 2010, och grekisk restaurang, Zorbas, som har ett stort uteområde på sommaren.

För att komma ut på Väddö måste man korsa Väddöbron vilken har broöppning för segelbåtar med jämna intervall, detta kan orsaka bilköer genom samhället. Det finns även promenadstråk längs Väddö kanal och Friskis och svettis har ett gym på väddösidan.

Åkersberga



Åkersberga är en tätort i Uppland och centralort i Österåkers kommun, Stockholms län. Antalet invånare uppgick år 2010 till 28 033.

Historia

Tätorten Åkersberga uppstod i Österåkers kommun tack vare järnväg och närhet till Stockholm. I början av 1900-talet byggdes Södra Roslags Kustbana ut och blev en relativt snabb och väderokänslig förbindelse med Stockholm. 1901 byggdes en station på ett gärde som tillhörde gården Berga. För att skilja den från andra stationer med samma namn skyltades den som "Åkers Berga", d.v.s. "Berga i Åkers skeppslag". Senare kom namnet att skrivas med bindestreck och slutligen bildades dagens namn Åkersberga. Företaget AB Åkersberga-Trälhavet förlängde banan med två stationer, Tunagård och nuvarande slutstationen Österskär, områden som bebyggdes med villor. Vid Åkersberga station växte affärer, post, skola och kommunhus fram. Från 1930-talet räknas både Åkersberga och Österskär icke-administrativa tätorter med 286 respektive 277 invånare år 1935. Sedan 1950 anses de båda orterna sammanväxta och utgör då med 1 197 invånare en förort till Stockholm, samtidigt som uppdelningen på icke-administrativa och administrativa tätorter (stad, köping och municipalsamhälle) upphör. Då det kommunala centralortsbegreppet infördes 1971 blev Åkersberga centralort i Österåkers kommun. Åren 1974–1983 var Åkersberga centralort i Vaxholms kommun, för att efter delningen åter bli Österåkers centralort. På 1990-talet byggdes köpcentrumet Skutan ut och genomfartsleden Åkersbergatunneln däckades över. Ytterligare utbyggnadsplaner finns, och det talas i planeringen för första gången om "stadsmässighet", när det gäller den vidare utbyggnaden av Åkersberga centrum.

Postort

Postorten Åkersberga omfattar större delen av fastlandsdelen av Österåkers kommun, utom Österskär, som av gammal hävd har egen postadress.

Kommunikationer

Åkersberga genomkorsas av Roslagsbanan, som har fyra stationer inom tätorten. Från Åkersberga station går bussar till bland annat Danderyd, Ljusterö, och Norrtälje, samt Kista via den nya Norrortsleden.

Åkersberga centrum

Åkersberga centrum är shoppinggalleria, torg och butiker som utgör den centrala mötes- och handelsplatsen i Åkersberga. Huvudbyggnaden består av två sammanbyggda fastigheter vid namn Skutan (1976) och Kajutan (1995) och inrymmer ca 40 butiker. Totalt innehåller centrumet ca 100 butiker. Ägare är finska Citycon och kommunala Armada Fastigheter. På grund av stor efterfrågan och brist på lokaler byggs Åkersberga centrum ut med ca 8000 m² butiksyta. Beräknad invigning var hösten 2008. Utbyggnaden av centrum blev klart den 20 oktober 2010.

Musiken i Åkersberga

Punkmusiken har haft en stor scen i Åkersberga.[källa behövs] Under 1980-talet kunde man på Centralvägen 4 hitta en gammal byggnad som kallades för Pinkruset där ungdomar och folk som gillade punk samlades och hängde och kollade på spelningar. Pinkruset drevs av FMU (Förenad Musik Ungdom), som startades av Kent Blom (Kramp) och Mårten Tolander (Coca Carola). 1992 beslutades det att byggnaden skulle rivas men den brändes ner innan rivningen hann starta. Nu ligger det en cirkulationsplats där.

Nu för tiden står ungdomsgården Bergagården för musiken. Olika musikarrangemang ordnas på vissa fredagar.

Hallstavik



Hallstavik är en tätort i Norrtälje kommun, Stockholms län, Uppland, ca 44 km nordost om Norrtälje, och ca 61 km nordost om Uppsala, belägen där Skeboån mynnar i Edeboviken, mitt i Roslagen. I Hallstavik ligger Hallsta pappersbruk, ägt av Holmen Paper.

Historia

Hallsta var fram till början av 1900-talet, en by gränsande till grannbyarna Tulka, Skärsta och Gottsta. Pappersbruket byggdes på Hallsta bys utmarker, vid Edeboviken[2]. Bruket expanderade snabbt och Hallstavik växte till ett brukssamhälle.

Industri

Holmen Paper är ett affärsområde inom Holmen-koncernen och en av de ledande tillverkarna av trähaltigt tryckpapper i Europa med pappersbruk i Norrköping, Hallstavik och Madrid. Koncernen äger också skogs-och krafttillgångar.

Sport

Speedwaylaget Rospiggarna kommer från Hallstavik. Hallstaviks speedwaybana heter Orionparken. MK Orion med förste världsmästaren i motocross, Bill Nilsson, som främsta namn håller till på Sipsjöbanan. Hallstaviks GK har en 18-hålsbana strax utanför samhället. I Hallsta IK spelas fotboll, handboll och ishockey. Även innebandy spelas i Hallstavik, då under namnet Midas IBK.

Rimbo



Rimbo är en tätort i Norrtälje kommun i Stockholms län, belägen 20 km väster om Norrtälje. Rimbo hade 2010 cirka 4 629 invånare.

Rimbo ligger längs riksväg 77 och här finns bland annat regionens största tvätteri, Textilia. Här finns även viss tillverkningsindustri.

Historia

Rimbo blev tidigt en marknadsplats, då vattenled och landsväg möttes där. Orten skrevs 1303 ecclesie Ringboheredhi och 1498 Rimbo sochn. Allteftersom järnvägen byggdes ut i slutet av 1800-talet blev Rimbo en viktig järnvägsknut och fick ett nytt centrum en bit från kyrkan från 1400-talet. Tingställe och gästgiveri försvann och i stället kom järnvägsstation och hotell. Järnvägsepoken varade i ca 80 år. Tätorten administrerades som municipalsamhälle åren 1914-1957. Orten tillhörde Rimbo landskommun i Sjuhundra härad. Sedan 1971 är Rimbo en del av Norrtälje kommun.

Rimbobullar har fått sitt namn efter Rimbo och uppkom troligen på orten under andra världskriget.

Järnvägssamhället

Rimbo växte fram som ett typiskt järnvägsamhälle vid Stockholm-Roslagens Järnvägar (SRJ) och kallades ibland "Roslagens Hallsberg" efter järnvägsknuten Hallsberg i Närke. Banan Länna - Norrtälje öppnades via Rimbo år 1884 (Uppsala - Länna hade öppnat redan 1876). Året efter öppnades järnvägen Stockholm - Rimbo. 1898 togs sträckan från Rimbo i riktning mot Hallstavik i bruk. Runt denna järnvägsknut växte sedan samhället.

Vaxholm



Vaxholm är centralorten i Vaxholms kommun, det räknas som en tätort och har 4800 invånare.

Texten nedanför handlar om Vaxholms historia och är hämtad ifrån Wikipedia.

Vaxholm lär ha fått stadsprivilegier år 1647. Ända fram till Gustav Vasas tid som kung (1523-1560) hörde Vaxön med de två gårdarna, Norra och Södra Vaxö, till Rydboholms gods. Ännu längre tillbaka i tiden hörde dessa gårdar till Östra Ryds socken. År 1558, efter att Vaxholmen befästs, inlöstes nämnda gårdar på Vaxön till kronan, och en köping grundades, med den huvudsakliga uppgiften att svara för vakthållning mot främmande angrepp från sjösidan och som lotsstation. Enligt tidens metoder användes till viss del även tvingande inflyttning för att öka Vaxholms befolkning den första tiden som köping.

År 1635 blev Vaxholm särskilt pastorat. I avseende på lagskipning lydde Vaxholm, jämte fästningen på Vaxholmen under Amiralitetskollegiet, och rätten skipades av en kommendant med militära bisittare och rådmän från orten. Sedan fästningen år 1653 organisatoriskt hamnat under krigskollegiet, skipades rätt i staden 2 gånger om året av domare som förordnades av landshövdingen.

År 1684 beslutade Karl XI att befria borgarna från så kallade bevillningar vilket avser temporära extra skatteuttag, på de tjänster de svarade för i form av vakthållning och lotsning. 1690 fastställdes stadens sigill, en fästning. Under Karl XII:s tid ansökte Vaxholm om förnyelse av sina stadsprivilegier som hade förkommit. 1734 benämns Vaxholm köping fram till sekelskiftet 1900 och från 1844 har Vaxholm utnyttjat rättigheten att välja ombud till riksdagen.

Om stadens folkmängd och allmänna tillstånd under olika tider finns det väldigt lite dokumenterat. Pesten skördade många offer i början av 1700-talet liksom i Stockholm och många andra delar av landet. År 1762 fanns cirka 600 invånare och fram mot 1850 upptar mantalslängderna 1 307 personer. Vid sekelskiftet 1900 hade Vaxholm 1 702 invånare och 1950 3 654.