Vaxholm är centralorten i Vaxholms kommun, det räknas som en tätort och har 4800 invånare.

Texten nedanför handlar om Vaxholms historia och är hämtad ifrån Wikipedia.

Vaxholm lär ha fått stadsprivilegier år 1647. Ända fram till Gustav Vasas tid som kung (1523-1560) hörde Vaxön med de två gårdarna, Norra och Södra Vaxö, till Rydboholms gods. Ännu längre tillbaka i tiden hörde dessa gårdar till Östra Ryds socken. År 1558, efter att Vaxholmen befästs, inlöstes nämnda gårdar på Vaxön till kronan, och en köping grundades, med den huvudsakliga uppgiften att svara för vakthållning mot främmande angrepp från sjösidan och som lotsstation. Enligt tidens metoder användes till viss del även tvingande inflyttning för att öka Vaxholms befolkning den första tiden som köping.

År 1635 blev Vaxholm särskilt pastorat. I avseende på lagskipning lydde Vaxholm, jämte fästningen på Vaxholmen under Amiralitetskollegiet, och rätten skipades av en kommendant med militära bisittare och rådmän från orten. Sedan fästningen år 1653 organisatoriskt hamnat under krigskollegiet, skipades rätt i staden 2 gånger om året av domare som förordnades av landshövdingen.

År 1684 beslutade Karl XI att befria borgarna från så kallade bevillningar vilket avser temporära extra skatteuttag, på de tjänster de svarade för i form av vakthållning och lotsning. 1690 fastställdes stadens sigill, en fästning. Under Karl XII:s tid ansökte Vaxholm om förnyelse av sina stadsprivilegier som hade förkommit. 1734 benämns Vaxholm köping fram till sekelskiftet 1900 och från 1844 har Vaxholm utnyttjat rättigheten att välja ombud till riksdagen.

Om stadens folkmängd och allmänna tillstånd under olika tider finns det väldigt lite dokumenterat. Pesten skördade många offer i början av 1700-talet liksom i Stockholm och många andra delar av landet. År 1762 fanns cirka 600 invånare och fram mot 1850 upptar mantalslängderna 1 307 personer. Vid sekelskiftet 1900 hade Vaxholm 1 702 invånare och 1950 3 654.