Gräsö är en ö i Östhammars kommun, Uppsala län, i Roslagen.

Ön är cirka 93 km² stor vilket gör den till Sveriges 10:e största ö till ytan. Totalt fanns det 736 bofasta invånare på ön år 2000.[1] Den kan nås från Öregrund med färja. Norr om Gräsö finns Örskär som är en mindre ö med en fyr. Nordväst om Gräsö ligger Gräsbådan som är en mindre skogklädd ö. Vid södra delen av Gräsö ligger Idö naturreservat. Från Äspskärsbrygga vid sydspetsen kan man med passbåt färdas till den idylliska ön Rävsten.

Vid Gräsö kyrka är bebyggelsen så tät att den räknas som en småort med namnet Gräsö av SCB. Orten kallas också Gräsö kyrktrakt. Även Söderboda belägen på öns norra del räknas som en småort.

På ön ligger Gräsö gårds naturreservat.

Ljusterö, som ligger i Österåkers kommun, är den största ön i Stockholms skärgård utan broförbindelse med fastlandet.

Administrativ historik

Till och med 1868 tillhörde Södra Ljusterö Värmdö socken i Värmdö skeppslag och Norra Ljusterö Kulla socken i Åkers skeppslag. 1869 inrättades Ljusterö socken och landskommun och öarna kom under gemensam administration inom Åkers skeppslag. Ljusterö förblev en självständig kommun i nära hundra år innan den 1967 tillsammans med fastlandsgrannen Roslags-Kulla inkorporerades i Österåker. Mellan åren 1974 och 1983, när nuvarande Vaxholms kommun ingick, hette kommunen Vaxholm.

Geologi

Berggrunden tillhör det svenska urbergets äldsta formationer, de bergskedjor som bildades för 1500–800 miljoner år sedan och som under den senaste istiden för c:a 10 000 år sen slipades av när den upp till 4 km tjocka isen i olika perioder ökade i utbredning från nord-nordväst i riktning mot syd-sydost, vilket gett upphov till släta klipphällar med tygliga skrapmärken från stora stenar som var infrusna i isen, på företrädesvis nordsidan på Ljusterö och närliggande öar. När inlandsisen drog sig tillbaka vid tiden ungefär år 8000 f.Kr. låg skärgården djupt under den dåtida havsnivån och landhöjningen inleddes som pågår än idag med ungefär 0,5 cm per år. Man kan vid jordskärningar på 3–4 meter i skogen långt från strandlinjen hitta snäckor i jorden från tiden när Ljusterö var havsbotten. Stora delar av Ljusterö har en mycket kalkrik jordmån. Först för c:a 1000 år sen det vill säga under Vikingatid (800–1050 e.Kr.) hade större öar bildats av de högsta höjderna som kunde utgöra boplaster. Fram till för bara något hundratal år sedan var Ljusterö delad i två öar, norra och södra Ljusterö vid Mjölnarström, även om man kunde vada över. Uppdelningen i Södra och Norra Ljusterö har behållits sen dess. Östra Lagnö i den norra delen av Ljusterö är skild från övriga Ljusterö men räknas som tillhörande Ljusterö fastland genom broförbindelsen vid Klintsundet.

Natur

De obebyggda delarna av Ljusterö består huvudsakligen av skog. Terrängen är svagt kuperad av bergsformationer med höjder på maximalt 20–25 meter över havet och mellanliggande relativt stora partier med bördigt slättland som till största delen är uppodlad eller utgör ängs- och betesmark. Enstaka högre bergsformationer finns på södra Ljusterö där Ljusterö huvud utgör öns högsta punkt med 52 meter över havet Det finns 15 namngivna insjöar på Ljusterö; Insjön (vid östra Tranvik), Flyn, Tappen, Mjölnarsjön, Kavelsjön, Kärren, Stupsjön, Måssjön, Sundviksjön, Kyrksjön, Skären, Mörtsjön, Kobban, Fladen och ytterligare en med namnet Insjön (på Östra Lagnö). Skärgårdsstiftelsen äger och förvaltar mark i två områden som bildar Östra Lagnö-Själbottna naturreservat med en markareal på totalt 155 ha. I naturreservatet liksom vid Bössarvikens norra strand på norra Ljusterö och på många andra platser finns en unik flora.
De flesta landlevande större däggdjur som finns på fastlandsidan i Roslagen finns också representerade på ön som hare, räv, grävling, rådjur och älg. Havsörnsbon finns på eller i närheten av Ljusterö.
Norra och Södra Ljusterö

Ljusterös historia är fram till 1800-talet till stor del uppdelad i Norra Ljusterö och Södra Ljusterö, eftersom landhöjningen ännu inte hade skapat en sammanhängande ö.

Namnet Ljusterö

Ljusterö nämns i skrift 1322 som Sudhralyustra i betydelsen ”södra ljuster”. Södra ljuster har förklarats med att Ljusterös två sydligaste spetsiga uddar liknar formen av ett ljusters spetsar med hullingar [2] utan att en källa uppgivits. Förklaringen är osäker. På 1300-talet fanns inte den typen av noggrant uppmätta kartor, speciellt inte i skärgården, som erfordras för att se likheten med ett ljusters form. Ljuster var förr i tiden ett vanligt fångstredskap för fisk, speciellt för ål, vilket ligger närmare till hands som förklaring till namnet.

Forntid

Redan under vendeltiden (cirka 550 e.Kr.) fanns det en fast befolkning på Ljusterö. Spåren av gamla gravar är ännu i dag synliga intill flera av byarna på ön. De äldsta fynden är från byn Bolby på södra Ljusterö där man för c:a 100 år sen grävde ut en stor grav från järnåldern, men som dessvärre visade sig vara tom. Uppe på den nordligaste delen av norra Ljusterö, vid gården Sillinge, fann drängen Josef Jansson år 1923 två utsökt vackra och ovanliga guldarmringar, tillverkade av snodda och tvinnade guldtenar och med en sammanlagd vikt på närmare 0,4 kg. Ringarna lämnades till Historiska museet.

Ortnamn

Samtliga ortnamn på Ljusterö har sitt ursprung i enskilda byar eller större gårdar.
Huvudorten är Linanäs på södra Ljusterö. Övriga ortnamn med relativt tät bebyggelse är främst; Kårnäs, Tranvik, Staveström, Stensvik, Grundvik, Hummelmora, Lillström, Kårboda, Marum, Västernäs, Öran, Laggarsvik, Bolby, Väsby strand, Ugglan,Knektudden, Arnö, Mellansjö, Nolvik, Åsättra, Lervikstorp, Ängsvik, Dragboda, Inneby, Gärdsvik, Sillviken, Hästhede, Svedlandet, Västra Lagnö (väster om Klintsundet) och Östra Lagnö.

Större bebyggda öar i anslutning till Ljusterö

Örsö, Edö, Huvön, Västerholmen, Hummelmoraön, Ålön och Siarö.

Väddö (Wäddö) är den norra delen av en ö i norra Roslagen (i Norrtälje kommun) och ligger ca 10 mil norr om Stockholm. Väddö räknas tillsammans med den södra delen av ön, som går under namnet Björkö, som Sveriges till storleken sjunde största ö med en yta på 12 790 hektar och en omkrets på ca 204 km.[1] Väddö ingår i Väddö socken som tillhör gamla Väddö och Häverö skeppslag. I söder övergår Väddö till Barnens Ö och Björkö och i norr finns broförbindelse till Fogdö och Singö. Ön har cirka 3 000 permanentbostäder och drygt 8 000 fritidshus.[källa behövs] Näringslivet på ön är beroende av sommarturismen i form av båtresenärer och fritidsboende, samt av jakt och fiske. Många hantverkare arbetar som egna företagare.

Nära Väddös nordspets ligger det gamla fiskeläget Grisslehamn. Ända in på 1950-talet benämndes det Nya Grisslehamn till skillnad mot Gamla Grisslehamn, varifrån postrodden startade på 1600-talet. I Grisslehamn finns bland annat Engströmsgården, som driver ett museum om Väddös mest kända profil: författaren och konstnären Albert Engström. År 1940, samma år som Engström avled, flyttade en annan smålänning och känd person till Tomta; Vilhelm Moberg. I Grisslehamn finns också anrika Hotell Havsbaden som lockar både turister och företag till orten.

Mitt på Väddö ligger Älmsta (eller Elmsta, som det tidigare stavades och som Väddöborna fortfarande använder sig av) som är Väddös största samhälle. Älmsta är uppdelat i två delar, varav den större (Älmsta) ligger på fastlandet och den mindre (egentligen inte Älmsta utan byarna Norra Sund och Hammarby) på Väddö. Strax söder om Älmsta ligger på fastlandssidan Roslagens Sjöfartsmuseum, där hela miljön i och kring Roslagens sjöfartsmiljöer finns att uppleva. Cirka 2 kilometer ostsydost om Älmsta höjer sig Kasberget över den omgivande jordbruksbygden. Utsikten därifrån är vidsträckt, och man kan i gott väder se ända till Åland.

Väddö Kanal och Väddöviken skiljer ön från fastlandet. Väddö binds samman med fastlandet med hjälp av tre broar; Trästabron i norr, Älmstabron i mitten och Bagghusbron i söder. Väddö kanal, som började anläggas 1819 och invigdes 1840, är en av Väddös populäraste attraktioner med ungefär 22 000 passerande båtar per år.

Tätorter och småorter:
Älmsta, 1097 bofasta invånare 31 december 2010, tätort, delvis på Väddö
Grisslehamn, 249 bofasta invånare 31 december 2010, tätort
Tomta, 104 bofasta invånare 31 december 2005 småort