Östhammar är en tätort (stad) i Uppland samt centralort i Östhammars kommun, Uppsala län. Befolkningen uppgår till cirka 4500 personer. Staden är belägen mellan Östhammarsfjärden i öster och riksväg 76 i väster.

Ortnamnet

Namnet skrevs 1433 Østhammar. Detta består av det fornsvenska ordet hamar = "stenig backe".

Historia

Inga förhistoriska fornlämningar har anträffats inom den gamla stadsgränsen. Däremot har man hittat tunna kulturlager. De är troligen från 1500-talet eller senare. Alldeles utanför stadsgränsen finns senmedeltida kulturlager från stadens äldsta läge vid Gammelbyn. Det finns även några gravfält från vikingatiden.

Området har historiskt tillhört Frösåkers härad i Roden. Östhammar omnämns i handlingar första gången 1368, då kung Albrekt av Mecklenburg utfärdade privilegier för staden. Men redan dessförinnan var Östhammar en besökt handelsplats. Gamla handlingar talar också om ett "Östhammars län" under ärkebiskopsbordet i Uppsala. I stadens närhet låg i slutet av 1300- och början av 1400-talen "ett vackert slott och fäste", Östhammarshus, som under Engelbrekts befrielsekrig 1434 brändes av den därvarande danske fogden, som flydde med sin egendom sjövägen till Danmark. Lämningar av grundmurarna syns ännu. I slutet av 1400-talet hade farleden in till Östhammar blivit så grund, att borgarna anhöll att få flytta till Öregrunds näs. Detta bifölls, och staden Öregrund fick Östhammars privilegier. Dock uppstod Östhammar på nytt, närmare kusten på sin nuvarande plats, sedan Öregrund på Kristian II:s order år 1520 blivit nerbränt, och år 1539 fick Östhammar sina privilegier förnyade.

År 1651 fick staden rådhus, och 1663 utverkade borgarna tillstånd av statsmakterna att anlägga en kyrka. Sommaren 1719 brändes hela staden, så när som på kyrkan, av den ryska flotteskader som det här året härjade efter roslagskusten. Efter detta var den i ett bedrövligt tillstånd, men borgarna vägrade flytta till Öregrund. År 1795 härjades staden av en eldsvåda, som ödelade större delen av samhället. Från början av 1600- till mitten av 1800-talet idkade invånarna strömmingsfiske vid Måssten och Gåssten samt andra skär utanför Singö. Fisket var då stadens egentliga näringsfång.

Staden kom under häradsrätt 1920 (Frösåkers tingslag). 1934 hade staden 1 179 invånare och hade en yta av 144 hektar. Motsvarande område hade 2 631 invånare 1995. Frösåkers landskommun uppgick i staden 1957, och Öregrunds stad 1967, varpå staden ombildades till Östhammars kommun 1971. Den ursprungliga staden utgjorde också Östhammars församling, som uppgick i Frösåkers församling 2006.

Fram till 1971 tillhörde Östhammars stad Stockholms län.

Öregrund är en tätort (stad) i Roslagen, som är en del av Östhammars kommun och Uppsala län. Orten hade 1555 invånare i slutet av år 2010, och är därmed en av Sveriges minsta före detta städer. Staden grundades 1491 efter uppmaning av fyra borgare i närbelägna Östhammars stad.

Ortnamnet

Namnet skrevs 1492 Øregrundh. Det betyder "grusgrundet", av "ör". Detta har antagits syfta på Dummelgrundet utanför hamnen.

Geografi

Öregrund ligger cirka 20 kilometer (bilvägen) nordost om Östhammar, som är kommunens centralort. Staden ligger huvudsakligen runt en naturligt djup vik vid Öregrundsgrepen, på halvön Sunnanö. Den gamla stadsgränsen innefattade förutom hela Sunnanö, med området Kavaröbro, även några mindre öar och holmar strax sydost om Sunnanö. Stadsområdet har småbruten och bergig skärgårdsterräng och är till stora delar tätbebyggt.

Bebyggelse

Öregrund är en av Sveriges bäst bevarade trästäder, och är därför Nordupplands populäraste turistmål. Stadens befolkning fördubblas under sommarmånaderna. På grund av konkurrensen från grannstaden och i avsaknad av stora industrier har Öregrund inte vuxit i någon större omfattning under århundradena. Sedan 1900-talets början har invånarantalet pendlat mellan cirka 1000 och 1500. Staden har brunnit sju gånger, men trots det är huvuddelen av bebyggelsen från 1700- eller 1800-talet.

Sevärdheter

Sevärt, förutom ovan nämnda hus, är den medeltida stenkyrkan mitt i staden och det gamla rådhuset i trä från mitten av 1800-talet. Även den gamla klockstapeln ger ett karaktäristiskt intryck om man kommer sjövägen till Öregrund. Strax intill ligger Öregrunds hembygdsgård som sommartid har öppet för turister med bl.a guidade visningar och ett sjöfartsmuseum. Är man i Öregrund är även ett besök i kommunens centralort Östhammar väl värt. Även den är för övrigt en av Sveriges bäst välbevarade trästäder. Man kan dessutom gå på en guidad tur genom staden och får då se på alla gamla hus och höra om husens historia.

Historia

Öregrund omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna, och därmed troligen inte helt tillförlitlig.

På grund av läget finns inga spår av förhistorisk bosättning. Från tiden omkring 1500 kan det finnas kulturlager i svackor i berggrunden.

Äldre historia

Öregrund räknar sin tillvaro som stad från 1491 och är ursprungligen en koloni från Östhammar. Kung Kristian II lät bränna ner staden, vars invånare då flyttade till Östhammar, men Gustav Vasa återställde staden. 1561-1562 bar Per Brahe d.ä. titeln greve. Öregrund var utskeppningshamn för järn från de uppländska järnbruken. Staden härjades och brändes av ryssarna 1719 i slutfasen av Stora nordiska kriget.

Kurortstiden

Från slutet av 1800-talet till andra världskriget var Öregrund en omtyckt kurort. Under den tiden byggdes många vackra hus och trädgårdar, och av de byggnaderna påminner societetshuset och många andra vackra sekelskiftesvillor om den tiden än i dag. Under några dagar i augusti lever staden upp i badortsanda igen varje år. Det var under kurortstiden som sommargästerna från storstäderna köpte upp många av husen i Öregrund, och det gjorde att halva staden stod tom under större delen av året. På grund av de minskade skatteintäkterna fick staden ekonomiska problem. Man tvangs börja dela borgmästare med Östhammar och hamnade sedan under häradsrätt 1920 (Frösåkers tingslag)[2]. 1934 hade staden 1 232 invånare och hade en landyta av 507 hektar. Gräsö landskommun införlivades i staden 1952, men utgjorde fortsatt en egen församling. Till slut slogs Öregrunds stad samman med Östhammars stad år 1968. Öregrunds och Gräsö församlingar slogs ihop till Öregrund-Gräsö församling 2002.

Älmsta (Elmsta) är en tätort i Norrtälje kommun i Stockholms län med 1097 invånare (2010). Älmsta ligger där Väddö Kanal rinner ut i Väddöviken. En del av tätorten ligger på ön Väddö och en del på fastlandet. Väddö folkhögskola och Roslagens Sjöfartsmuseum finns i Älmsta. I centrum finns ICA, systembolagsutlämmning, bank, lågprisbutik, järnhandel och även apotek (Docmorris), med mera. I Älmsta finns även restaurangen Ankaret, som öppnades sommaren 2010, och grekisk restaurang, Zorbas, som har ett stort uteområde på sommaren.

För att komma ut på Väddö måste man korsa Väddöbron vilken har broöppning för segelbåtar med jämna intervall, detta kan orsaka bilköer genom samhället. Det finns även promenadstråk längs Väddö kanal och Friskis och svettis har ett gym på väddösidan.

Åkersberga är en tätort i Uppland och centralort i Österåkers kommun, Stockholms län. Antalet invånare uppgick år 2010 till 28 033.

Historia

Tätorten Åkersberga uppstod i Österåkers kommun tack vare järnväg och närhet till Stockholm. I början av 1900-talet byggdes Södra Roslags Kustbana ut och blev en relativt snabb och väderokänslig förbindelse med Stockholm. 1901 byggdes en station på ett gärde som tillhörde gården Berga. För att skilja den från andra stationer med samma namn skyltades den som "Åkers Berga", d.v.s. "Berga i Åkers skeppslag". Senare kom namnet att skrivas med bindestreck och slutligen bildades dagens namn Åkersberga. Företaget AB Åkersberga-Trälhavet förlängde banan med två stationer, Tunagård och nuvarande slutstationen Österskär, områden som bebyggdes med villor. Vid Åkersberga station växte affärer, post, skola och kommunhus fram. Från 1930-talet räknas både Åkersberga och Österskär icke-administrativa tätorter med 286 respektive 277 invånare år 1935. Sedan 1950 anses de båda orterna sammanväxta och utgör då med 1 197 invånare en förort till Stockholm, samtidigt som uppdelningen på icke-administrativa och administrativa tätorter (stad, köping och municipalsamhälle) upphör. Då det kommunala centralortsbegreppet infördes 1971 blev Åkersberga centralort i Österåkers kommun. Åren 1974–1983 var Åkersberga centralort i Vaxholms kommun, för att efter delningen åter bli Österåkers centralort. På 1990-talet byggdes köpcentrumet Skutan ut och genomfartsleden Åkersbergatunneln däckades över. Ytterligare utbyggnadsplaner finns, och det talas i planeringen för första gången om "stadsmässighet", när det gäller den vidare utbyggnaden av Åkersberga centrum.

Postort

Postorten Åkersberga omfattar större delen av fastlandsdelen av Österåkers kommun, utom Österskär, som av gammal hävd har egen postadress.

Kommunikationer

Åkersberga genomkorsas av Roslagsbanan, som har fyra stationer inom tätorten. Från Åkersberga station går bussar till bland annat Danderyd, Ljusterö, och Norrtälje, samt Kista via den nya Norrortsleden.

Åkersberga centrum

Åkersberga centrum är shoppinggalleria, torg och butiker som utgör den centrala mötes- och handelsplatsen i Åkersberga. Huvudbyggnaden består av två sammanbyggda fastigheter vid namn Skutan (1976) och Kajutan (1995) och inrymmer ca 40 butiker. Totalt innehåller centrumet ca 100 butiker. Ägare är finska Citycon och kommunala Armada Fastigheter. På grund av stor efterfrågan och brist på lokaler byggs Åkersberga centrum ut med ca 8000 m² butiksyta. Beräknad invigning var hösten 2008. Utbyggnaden av centrum blev klart den 20 oktober 2010.

Musiken i Åkersberga

Punkmusiken har haft en stor scen i Åkersberga.[källa behövs] Under 1980-talet kunde man på Centralvägen 4 hitta en gammal byggnad som kallades för Pinkruset där ungdomar och folk som gillade punk samlades och hängde och kollade på spelningar. Pinkruset drevs av FMU (Förenad Musik Ungdom), som startades av Kent Blom (Kramp) och Mårten Tolander (Coca Carola). 1992 beslutades det att byggnaden skulle rivas men den brändes ner innan rivningen hann starta. Nu ligger det en cirkulationsplats där.

Nu för tiden står ungdomsgården Bergagården för musiken. Olika musikarrangemang ordnas på vissa fredagar.

Hallstavik är en tätort i Norrtälje kommun, Stockholms län, Uppland, ca 44 km nordost om Norrtälje, och ca 61 km nordost om Uppsala, belägen där Skeboån mynnar i Edeboviken, mitt i Roslagen. I Hallstavik ligger Hallsta pappersbruk, ägt av Holmen Paper.

Historia

Hallsta var fram till början av 1900-talet, en by gränsande till grannbyarna Tulka, Skärsta och Gottsta. Pappersbruket byggdes på Hallsta bys utmarker, vid Edeboviken[2]. Bruket expanderade snabbt och Hallstavik växte till ett brukssamhälle.

Industri

Holmen Paper är ett affärsområde inom Holmen-koncernen och en av de ledande tillverkarna av trähaltigt tryckpapper i Europa med pappersbruk i Norrköping, Hallstavik och Madrid. Koncernen äger också skogs-och krafttillgångar.

Sport

Speedwaylaget Rospiggarna kommer från Hallstavik. Hallstaviks speedwaybana heter Orionparken. MK Orion med förste världsmästaren i motocross, Bill Nilsson, som främsta namn håller till på Sipsjöbanan. Hallstaviks GK har en 18-hålsbana strax utanför samhället. I Hallsta IK spelas fotboll, handboll och ishockey. Även innebandy spelas i Hallstavik, då under namnet Midas IBK.

Rimbo är en tätort i Norrtälje kommun i Stockholms län, belägen 20 km väster om Norrtälje. Rimbo hade 2010 cirka 4 629 invånare.

Rimbo ligger längs riksväg 77 och här finns bland annat regionens största tvätteri, Textilia. Här finns även viss tillverkningsindustri.

Historia

Rimbo blev tidigt en marknadsplats, då vattenled och landsväg möttes där. Orten skrevs 1303 ecclesie Ringboheredhi och 1498 Rimbo sochn. Allteftersom järnvägen byggdes ut i slutet av 1800-talet blev Rimbo en viktig järnvägsknut och fick ett nytt centrum en bit från kyrkan från 1400-talet. Tingställe och gästgiveri försvann och i stället kom järnvägsstation och hotell. Järnvägsepoken varade i ca 80 år. Tätorten administrerades som municipalsamhälle åren 1914-1957. Orten tillhörde Rimbo landskommun i Sjuhundra härad. Sedan 1971 är Rimbo en del av Norrtälje kommun.

Rimbobullar har fått sitt namn efter Rimbo och uppkom troligen på orten under andra världskriget.

Järnvägssamhället

Rimbo växte fram som ett typiskt järnvägsamhälle vid Stockholm-Roslagens Järnvägar (SRJ) och kallades ibland "Roslagens Hallsberg" efter järnvägsknuten Hallsberg i Närke. Banan Länna - Norrtälje öppnades via Rimbo år 1884 (Uppsala - Länna hade öppnat redan 1876). Året efter öppnades järnvägen Stockholm - Rimbo. 1898 togs sträckan från Rimbo i riktning mot Hallstavik i bruk. Runt denna järnvägsknut växte sedan samhället.

Vaxholm är centralorten i Vaxholms kommun, det räknas som en tätort och har 4800 invånare.

Texten nedanför handlar om Vaxholms historia och är hämtad ifrån Wikipedia.

Vaxholm lär ha fått stadsprivilegier år 1647. Ända fram till Gustav Vasas tid som kung (1523-1560) hörde Vaxön med de två gårdarna, Norra och Södra Vaxö, till Rydboholms gods. Ännu längre tillbaka i tiden hörde dessa gårdar till Östra Ryds socken. År 1558, efter att Vaxholmen befästs, inlöstes nämnda gårdar på Vaxön till kronan, och en köping grundades, med den huvudsakliga uppgiften att svara för vakthållning mot främmande angrepp från sjösidan och som lotsstation. Enligt tidens metoder användes till viss del även tvingande inflyttning för att öka Vaxholms befolkning den första tiden som köping.

År 1635 blev Vaxholm särskilt pastorat. I avseende på lagskipning lydde Vaxholm, jämte fästningen på Vaxholmen under Amiralitetskollegiet, och rätten skipades av en kommendant med militära bisittare och rådmän från orten. Sedan fästningen år 1653 organisatoriskt hamnat under krigskollegiet, skipades rätt i staden 2 gånger om året av domare som förordnades av landshövdingen.

År 1684 beslutade Karl XI att befria borgarna från så kallade bevillningar vilket avser temporära extra skatteuttag, på de tjänster de svarade för i form av vakthållning och lotsning. 1690 fastställdes stadens sigill, en fästning. Under Karl XII:s tid ansökte Vaxholm om förnyelse av sina stadsprivilegier som hade förkommit. 1734 benämns Vaxholm köping fram till sekelskiftet 1900 och från 1844 har Vaxholm utnyttjat rättigheten att välja ombud till riksdagen.

Om stadens folkmängd och allmänna tillstånd under olika tider finns det väldigt lite dokumenterat. Pesten skördade många offer i början av 1700-talet liksom i Stockholm och många andra delar av landet. År 1762 fanns cirka 600 invånare och fram mot 1850 upptar mantalslängderna 1 307 personer. Vid sekelskiftet 1900 hade Vaxholm 1 702 invånare och 1950 3 654.

Jag har mest skrivit positiva saker tidigare, om hur fint och gemytligt det är i Norrtälje och i Roslagen överhuvudtaget. Om den underbara naturen, den pittoreska lilla staden, om vad som finns att göra här, allt som finns att se osv. Men även om jag gärna gör reklam för min underbara hemstad, och även om jag kanske främst ska berätta om Norrtälje som stad och som turistmål så vill jag också ge en bild av hur det är att bo här, och ska jag göra det så måste jag vara ärlig.

Som man säkert förstår av bloggen så älskar jag att bo här, och jag trivs väldigt bra. Det är sant, jag älskar Norrtälje och jag trivs som fisken i vattnet här. Men det finns nog ingen stad som bara är bra, om det så bara är en liten sak så finns det alltid något att anmärka på. I Norrtälje är den saken tyvärr inte så liten, och den stavas Credentia.

Jaha, vad är Credentia? undrar ni kanske nu. Jo, det är ett företag vars mål tycks vara att köpa upp alla hus i Norrtälje, för att riva dem och bygga nya - fula - bostadsrätter istället. Tanken i sig låter väl helt okej, att riva gamla fallfärdiga ruckel för att istället se till att flera människor får en bostad. Men nej, det funkar inte riktigt så. Till att börja med så river de hus som kanske egentligen inte måste rivas, alla gånger. Gamla fina hus som faktiskt går att bo i, och - än viktigare - som någon faktiskt bodde i, tills de köpte det och rev det.

Och bostadsrätterna som de sedan bygger på marken är ingenting som vi rospiggar har råd att köpa. Nej, de säljs istället till rika stockholmare. Vad resulterar det i? Jo, ännu mindre bostäder till invånarna, vilket gör att vi får lämna staden. Många gånger räcker det kanske med att flytta till en närliggande ort - om man hittar en bostad där - men jag tycker detta låter allt annat än rätt. Att tvinga bort invånarna för att ge plats åt stockholmare.

Senaste åren har jag fått se hur min stad förstörs av alla dessa fula hus som byggs överallt, mitt i stan framför allt. Kullersten, gränder och gamla byggnader kommer snart inte längre vara det man förknippar Norrtälje med. Så kanske gör det ingenting att invånarna får lämna denna idylliska småstad, vi kommer ändå inte känna igen den snart. Men det är sorgligt att se hur en vacker småstad förvandlas till någont annat, något som inte ens behövs, något som det redan finns tillräckligt av. Fula mellanstora städer.